Dräktighetsinformation

Tikens dräktighet och fostrets utveckling

Skapad med hjälp av filmer och bilder från National Geographic

Lite om dräktighet

Dräktighetstid: I medeltal är en tik dräktig 63 dygn från parning med en variation från 56-72 dagar. 
Variationen beror på flera saker men viktigaste faktorn är när tiken haft ägglossning.
Räknat från ägglossningen så går de flesta tikar dräktiga 63 dygn +/- någon dag.

Tecken på dräktighet:

- viss vulvasvullnad kvarstår efter löpet
- tiken är illamående i vecka 3 och/eller vecka 5
- ibland förekommer en lindrig blödning från vulva under någon/några dagar i vecka 3
- rodnad av spenarna från vecka 4
- spen- och juverförstoring från vecka 5
- bukförstoring från vecka 5
- klar, seg flytning från 4-5 veckan
- fosterrörelser från vecka 7

Dräktighetsdiagnos kan ställas på flera olika sätt men vanligast idag är att man gör ett ultraljud ca 28 dagar 
efter parning. Nackdelen är att en enstaka valp kan missas men fördelen är att man kan se att valparna lever 
och att allt verkar normalt med livmodern. 
Det är dock svårt att räkna valpar med ultraljud.  Man ser bara en liten del av buken åt gången och det är 
lätt hänt att man räknar samma valp flera gånger eller missar en annan. 

Vill man räkna valpar är det bättre att ta en röntgenbild någon gång efter dag 43 då har valparnas skelett 
börjat bli så förkalkat att det ses på röntgen.

Med lite träning kan man lära sig att känna fosterblåsorna i buken från vecka 3.
Det finns även blodprov som kan användas men det visar bara om tiken blivit dräktig men talar inte 
om hur valparna mår. Valparna kan t.o.m ha dött men provet kommer fortfarande att vara positivt.

Fostrets utveckling

Embryo

Vecka 1, 2 och 3 

Ungefär 8-9 dygn efter befruktningen finns i äggledaren en cellklump kallad morula innehållande 16 - 32 celler. 
De första befruktade äggen inväntar de övriga, så när äggen vandrar ner genom äggledaren till livmodern, kommer 
alla att ha samma ålder.
Nervandringen tar 10 -14 dygn.
Väl i livmodern fördelar de blivande fostren sig i livmodern och 17-21 dygn efter befruktning fäster de sig i livmoderväggen och en moderkaka utvecklas. Moderkakan går som ett bälte runt fostret.
Genom moderkakan tillför tiken de näringsämnen som fostret skall använda i den kommande utvecklingen. 

Tikens Livmoder

1. Äggstock
2. Uterin horn
3. Uterin kropp
4. Vagina
5. Urinblåsan
6. Äggledare

Vecka 4

Man kan nu tydligt skilja på fram- och bakben. Örsnibbarna är synliga som ett litet flabb, öronen 
och ögonen blir bildade i denna vecka. 

Fosterblåsorna kan i detta stadium kännas som 
små bubblor på ca. 2,5 cm. Dräktigheten kan 
påvisas vid ultraljudsskanning från denna tidpunkt.

Från fjärde dräktighetsveckan ska utfodringen successivt ökas. 

Under högdräktigheten och digivningen behöver tiken två till tre gånger så mycket protein, kalk och vitaminer 
som då hon inte är dräktig. Det finns specialfoder för dräktiga och digivande tikar som innehåller det tiken behöver.
När tiken blir tjockare behöver hon få sin föda uppdelad på flera mål.

Valpfoster 30 dagar

Film klicka på bilden

Vecka 5

Under vecka 5 formas ögonlocken och morrhåren och ögonfransarna anläggs.
Örsnibbarna växer, så de nästan täcker örongången. Bröstvårtor och de yttre könsorganen börjar utvecklas. 
Valpfostrets tassar börja forma sig, som senare blir till trampdynor och tår.. Omkring dag 33 stängs gommen, 
så efter detta datum kan inte längre gomspalt uppstå.. Tarmsystemet som fortfarande är i navelsträngen börjar 
nu att bildas.
Överhuvudtaget är det den mest riskfulla tiden där kemikalier och andra saker kan skada fostret, nu över.

Här börjar också tarmsystemet att bildas, som på detta stadium fortfarande är i navelsträngen.
Dräglikheten kan inte längre kännas, men ultraljudsskanning är den mest använda metod från nu och till 
fostret kan påvisas med röntgenbilder. Tiken vill möjligen först nu visa de första tecken på dräktighet med 
ett ändrat beteende, men buken har ännu inte ändrat form
.

Vecka 6

Öronsnibbarna och ögonlocken växer och täcker i slutet av veckan örongång och ögon. De yttre könsorganen 
börjar förändra sig i riktning till han- och honkönsorgan..
I början av veckan skiljs tårna helt, och i slutet av veckan bildas klorna. Morrhår börjar växa ut.
Tarmsystemet lämnar navelsträngen och befinner sig nu placerad i bukhålan.
Hos tiken ses en svag rosafärgning av bröstvårtorna, och beroende på antalet  valpar i livmodern vill buken 
tillta lite i omfång. 

Vecka 7

Under denna vecka växer kroppsbehåringen ut, och färgmarkeringen ska kunna ses.
Tassarna och trampdynorna är nu färdigbildade.
Fostret liknar nu den färdiga valpen, men kan inte överleva utanför livmodern.
Från detta tidpunkt är det egentligen bara storleken som ändras.
Förbeningen i benen är nu så långt framme, att man från dag 48 kan se fostren på röntgenbilder.
Det är nu för första gången i dräktigheten möjligt att se fosterrörelser.
Tikens buk är i de flesta fall tydligt förstorad, och mjölkproduktionen har börjat.

Vecka 8

Fostret är färdigbildad och kan nu kännas, fostrens hjärteslag kan höras och man kan ibland se hur de rör sig. 
Tiken är nu mest besvärat av sin vikt och sitt omfång och skall i denna period vänjas vid sin valplåda. 
Mjölkkörtlarna är spända och fulla med mjölk.
För tik som får sin första valpkull kommer troligen mjölken i samband med valpning.

Valpfoster 60 dagar

Film klicka på bilden

Vecka 9

Den sista veckan av dräktigheten förbereder tiken sig för valpning. Hon blir lugnare och intresserar sig inte så 
mycket för att leka, och kan vara mindre social än normalt. De sista 2-3 dygn innan födseln bör man reducera fodermängden med 30-40 %, och i det sista dygnet innan själva valpningen vill tiken normalt inte äta.

Från ca. 60:e dygnet kan fostret överleva utanför livmodern .
Tiken bör senast en vecka innan födsel introduceras till ett eget ställe där hon ska föda, bäst är en välinrättad 
valplåda, här vill hon kunna göra något av den naturliga nästbyggningen, som många tikar gör 2-4 dygn innan 
födseln. Det består i att samla ihop trasor och eventuellt river och gräver hon i valplådans botten.

Regionen kring slidan blir stor och mjuk, bäckenmuskulaturen avslappnas. Hos en del tikar kan det vara mjölkspänningar flera dygn innan valpning. Före valpning blir hon orolig och rastlös, och hon kan ha värk eller öppningsvärk. Dessa värkar pressar vattenblåsan från den första valpen ned i födelsegången.

Födelsevägen skall utvidgas och fostret skall pressas ner i bäckenet innan de riktiga krystvärken sätter i gång. 
Under detta skede kan vattenblåsan vid någon tidpunkt brista och innehållet flyta ut ur slidan. Man säger att 
"vattnet har gått" och då startar den riktiga födseln. 
Öppningsperioden tar ca 4-6 timmar, men kan i vissa fall ta upp till ett dygn.

För att bättra kunna förutsäga den exakta dagen, kan man starta denna vecka med att ta tikens temperatur 
2 x dagligen (morgon och kväll). Temperaturen tas genom att föra in en termometer ett par cm. in i ändtarmen, 
då får man en överblick över hur tikens temperatur svänger normalt.

När det konstateras ett temperaturfall kan man med fördel ta temp. med 3-4. timmars mellanrum.
När temperaturen ligger ca. 1 - 1½ grad under det normala vid flera mätningar med någon timmes intervall, vill 
valpningen troligen sätta igång inom 12-24 timmar.

DRÄKTIGHETSINFO

Den normala dräktigheten hund

Dräktighetstid

I medeltal är en tik dräktig 63 dygn räknat från parning med en variation på 56-72 dagar. Variationen beror på flera saker men viktigaste faktorn är när tiken haft ägglossning. Räknat från ägglossningen så går de flesta tikar dräktiga 63 dygn +/- någon dag.

Tecken på dräktighet:

• Viss vulvasvullnad kvarstår efter löpet
• Tiken är illamående i vecka 3 och/eller 5
• En lindrig blödning från vulva under vecka tre i graviditeten är normalt.
• Rodnad av spenarna från vecka 4
• Spen och juverförstoring från vecka 5
• Bukförstoring från vecka 5
• Klar, seg flytning från 4-5 veckan
• Fosterrörelser från vecka 7

Dräktighetsdiagnos kan ställas på flera olika sätt men vanligast idag är att man gör ett ultraljud ca 28 dagar efter parning. Nackdelen är att en enstaka valp kan missas men fördelen är att man kan se att valparna lever och att allt verkar normalt med livmodern. Det är dock svårt att räkna valpar med ultraljud.  Man ser bara en liten del av buken åt gången och det är lätt hänt att man räknar samma valp flera gånger eller missar en annan. Vill man räkna valpar är det bättre att ta en röntgenbild någon gång efter dag 43. Då har valparnas skelett börjat bli så förkalkat att det ses på röntgen.

Med lite träning kan man lära sig att känna fosterblåsorna i buken från vecka 3.

Det finns även blodprov som kan användas men det visar bara om tiken blivit dräktig men talar inte om hur valparna mår. Valparna kan tom ha dött men provet kommer fortfarande att vara positivt.

Kullstorleken påverkas inte av hanhunden utan av hur många ägg som tiken producerat under löpet samt hur många befruktade ägg som överlever och utvecklas till valpar.

Unga tikar har i regel lite mindre kullar och sedan ökar kullstorleken fram till ca 4 års ålder varefter den åter minskar. Detta är statistik för tik-populationen i stort. Den enskilda tiken kan givetvis avvika totalt från detta.

Alla ägg som befruktas blir inte valpar. Många ägg dör under den första tiden i livmodern och fram till ungefär dag 45 i dräktigheten kan livmodern resorbera (lösa upp) de döda fostren. Dör fostren efter dag 45 så föds de antingen fram i samband med förlossningen eller så aborteras de. Det händer att enstaka valpar resorberas men att tiken föder fram de andra valparna normalt.

Känsligaste tiden i dräktigheten är dag 13-30. Fostren utvecklas då i en rasande takt och är extra känsliga för störningar som tex mediciner eller infektioner.

Inavel anses vara en bidragande orsak till att kullarna blir mindre.

Tikens skötsel

Man ska avmaska tiken före parningen, men om det inte blivit gjort, ska hon avmaskas tre veckor efter parningen. Både för tikens och valparnas hälsa är det viktigt att hon är fri från både inre och yttre parasiter. Om man inte avmaskat tiken vare sig före parningen eller efter tre veckor, får man vänta tills valparna är födda. Veterinären kan upplysa om bästa tidpunkten för att avmaska tiken, eftersom man måste vara försiktig, då avmaskningsmedlet kan påverka valparna genom modersmjölken. Det är av stor betydelse att tiken förblir i bästa hälsa under dräktigheten.

Utfodring av tiken

Man får knappast starka och friska valpar från en tik, som inte själv är riktigt utfodrad samt frisk och i god kondition under dräktigheten. Under första dräktighetsmånaden behöver man inte ändra tikens fodervanor, om hon får en riktig och välbalanserad utfodring med alla näringsämnen tillförda i rätt mängd. Om man inte redan ger tiken äggulor, kan man börja med det nu. En liten tik kan få två gulor i veckan, och en stor tik två gulor per dag. Det är stor skillnad mellan olika tikar när det gäller aptiten under dräktigheten. Vissa får stor matlust andra inte. Förutsatt att tiken inte är för tjock, kan hon få äta så mycket hon vill inom vissa gränser. Det är inte mängden foder som är avgörande, utan kvaliteten. Tiken behöver nu större mängd protein, eftersom det bygger upp kroppen. Hon bör få bland annat kött, fisk, mjölk och ägg, om hon står på en hemblandad foderstat. Det är bara foder med högt proteininnerhåll som ska ökas på, däremot inte mjölmat och andra kolhydrater.

   Från fjärde dräktighetsveckan ska utfodringen successivt ökas. Under högdräktigheten och digivningen behöver tiken två till tre gånger så mycket protein, kalk och vitaminer som då hon inte är dräktig. Det är närmast en fråga om personlig smak och vad tiken tidigare är van vid, om man ska ge henne färdigt hundfoder eller hemmablandat. De färdiga fodren innerhåller som regel mineraler, spårämnen och vitaminer, något som även under vanliga förhållanden ska tillsättas hemmablandningar. Det gäller att ta reda på tikens sannolika behov av dessa ämnen för att veta om det använda fodret fyller alla krav på ett avelsfoder. Bland färdigfodren finns också sådana som är avsedda just som avelsfoder och innerhåller alla de ämnen tiken nu behöver i rätta proportioner och mängder. När tiken blir tjockare, behöver hon få sin föda uppdelad på flera mål. Man kan ge tre mål till att börja med, och senare fyra mål om hon verka få en mycket stor kull. Får hon mjölk är det bäst att ge henne den på morgonen, då behöver hon inte urinera under natten. Ge inte tiken för blöt mat, annars kommer hon att få besvär med tandstensbeläggning. Morötter, grova hundkex och stora rörben – om hon tål vid att äta ben – ger tuggmotion som motverkar uppkomst av tandsten. Från och med första dräktighetsdagen ska hon få dricka så mycket vatten hon vill. Detta för att hennes kropp måste bilda fostervätskan, som sedan kommer att finnas i vattenblåsorna som skyddar valparna.

 Motion

Den dräktiga tiken bör få sin vanliga motion tills hon börjar bli tung i kroppen, då man börjar trappa ner motionen så att hon inte blir ansträngd. Om tiken är van vid ett par timmars daglig motion utomhus varje dag, ska hon får fortsätta med det för att hålla sig frisk och i god kondition. Det är betydelsefullt att hon håller sina muskler starka så att hon vid valpningen har tillräcklig styrka att föda fram valparna. Man får aldrig behandla en dräktig tik som invalid, men när hon börja bli tjock och otymplig bör motionen efter hand minskas.

​

Fostrens utvecklingsfaser

Fosterutvecklingen brukar delas in i tre perioder; celldelningsperioden, embryonalperoden och fosterperioden.

Celldelningsperioden (från dag 1) omfattar tiden från befruktningen tills de befruktade äggen (zygoterna)fäster  vid livmoderväggen (implantationen). Under den här perioden pågår en intensiv celldelning uten någon markerad celldifferentiering.

Under det embryonala stadiet (från dag 20) anläggs alla organ och organsystemen i en bestämd ordning (celldifferentiering), vilket leder till att embryot har fått ett närapå hundliknande utseende i slutet av den här perioden.

Under fosterperioden (från dag 35) färdigbildas organen och fostren mognar. De växer med en bestämd hastighet i början. Därefter blir tillväxthastigheten mer påverkad av yttre omständigheter som till exempel moderkakans funktion, tikens kondition och antalet foster. Fostrens relativa tillväxt är störst i början av fosterutvecklingen, medan den absoluta vikten ökar mest under dräktighetens sista tredjedel.

Vecka 1; Äggen (zygoterna) genomgår en intensiv celldelning i äggledarna under de första dagarna efter befruktningen.

Vecka 2;Zygoterna passerar långsamt genom äggledarna och når livmodern 12-16 dagar efter befruktningen.

Vecka 3;Zygoterna fördelar sig jämt mellan livmoderhornen och fäster vid livmoderväggen (implantationen) 19-20 dagar efter befruktningen. Livmodern är lindrigt förstorad och fosterblåsorna är tydligt åtskiljda från varandra. Embryot, som ännu bara består av ett antal celler, är ca 5 mm långt. Vid palpation av livmodern är fosterblåsorna runda och ungefär 12-15 mm stora.

Vecka 4;Livmodern är markant förstorad. Embryot är ca 17-27 mm. Första förbeningen ses på huvudbenen. Ögonen syns tydligt och man anar öronens plats liksom de båda spenraderna, Vid bukpalpation är fosterblåsorna ovala och ca 25 mm stora.

Vecka 5;(trettiofem dagar) Embryot liknar nu en hund och kallas för foster. Ett beagelfoster som är 35 dagar gammalt är ca 35 mm långt. Fostren har utvecklade ögonlock och täcker ögonen och ytteröron som täcker öronöppningen. Man kan också avgöra könstillhörigheten. Förbening sker av bröstben, bogblad och revben. Fosterblåsorna har nu blivit så stora att de fyller ut hela livmodern så att denna får ett mer jämntjockt utseende.

Vecka 6;(fyrtiotvå dagar) Fostren är nu ca 7 cm långa och man kan se att delar av rörbenen har börjat förbenas. Päls börjar växa runt dag 45.

Vecka 7;(Fyrtionio dagar) Fostren är nu 10 cm långa. Livmodern fyller stora delar av buken. Vid den här tiden brukar fostren vara så starka att man kan känna och senare också se fosterrörelser genom bukväggen.

Vecka 8;(femtiosex dagar) Livmodern är mycket stor och fostren kan röra sig tämligen fritt i fosterhinnorna. Fostren är nu ca 15 cm långa.

Vecka 9;(Sextiotredagar) Valparna är mellan 16-18 cm långa när de föds. De är ordentligt behårade och ögonen är slutna. SÅ gott som hela skelettet är nu förbenat.

Öka sannoligheten för att få tiken dräktig

Catharina Linde Forsberg är professor i smådjursproduktion vid SLU och driver dessutom företaget Canirep tillsammans med sin man. Under hösten har hon varit ute på en föreläsningsturné för ABC's medlemmar runt om i Sverige. – Canirep sysslar med hundreproduktion i alla former, berättar Catharina.

Under 2004 gjorde Catharina en studie där hon studerade 2469 valpkullar av 13 olika raser. Resultatet visade en hel del intressanta saker när det gäller parningssäsong, dräktighetstid, och kullstorlek.

Flest parningar under vinter och vår

För att studera om säsongen som tiken paras på har någon inverkan på fruktsamheten delade Catharina och hennes medarbetare in året i fyra perioder; december-februari, mars-maj, juni-augusti och september-november. Till att börja med så såg man då relativt snabbt att de flesta parningar sker under vintern och våren.
– Jag är övertygad om att det inte bara är vi som styr utan att det ligger genetiskt också, säger hon.

En tes som Catharina jobbade efter var möjligheten att fruktsamheten är bättre på ”vårlöpet” då sommaren är den mest naturliga tidpunkten för valpar att växa upp.
– Och vi såg faktiskt att de kullar som var gjorda på vinterparningar var av signifikant större valpkullsstorlek, berättar hon.

Antalet valpar påverkar dräktighetstidens längd

Catharinas upplevelse som verksam veterinär på området är också att de flesta hundar har en sämre fruktsamhet på sommaren på grund av värmestress.
– Av den anledningen avråder jag ofta tikägare från att inseminera och hanhundsägare från att samla sperma på sommaren, säger hon.

En annan faktor som studerades var dräktighetstidens längd.
– Vad vi kunde se var att antalet valpar spelar roll för hur länge tiken går dräktig. Varje valp mer än genomsnittet i rasen gav nämligen en förkortning av dräktighetstiden med 0.25 dygn och likaså gav varje valp färre än genomsnittet en förlängning med 0.25 dygn.

På vilket dygn valpar tiken?

Äldre tikar ger mindre kullar

Tikens ålder spelar roll för hur stora kullar hon får. Catharinas studie visade att första gången man parar sin tik är det bra om hon inte är äldre än fyra år ur perspektivet kullstorlek.
– Riktigt unga samt medelålders tikar över fem år får inte lika stora kullar. Vad som är svårt att säga är dock om en mindre kull beror på att hon valpat tidigare eller att hon är lite mindre fertil.

De flesta tikar löper för första gången när de uppnått 85 procent av sin vuxenvikt vilket oftast betyder att de är 6 till 18 månader gamla.
– Tiden för löpet kan också skilja mycket tikar emellan. Löpet kan vara mellan 10 och 28 dagar vilket är delvis rasbundet men också har att göra med linjer.

Om en tik löper fler gånger än två per år påverkar det fruktsamheten negativt.
– Det beror på att det tar lång tid för tiken att normalisera livmodern efter ett löp, förklarar Catharina.

Bästa parningstid 2-5 dagar efter ägglossning

Även parningsvilligheten kan variera mellan tikar trots att de ligger lika både i ägglossning och löptid.
– Den bästa parningsperioden är dock 2-5 dagar efter ägglossningen (4-7 dagar efter LH) vilken vi kan se med hjälp av ett blodprov eftersom progesteronhalten då stiger.

Bra att veta är att tikens ägg är omogna när de avgår och behöver mogna ”på vägen”.
– De överlever 2-5 dagar i äggledarna samtidigt som spermierna kan överleva 4-6 dagar i livmodern. Det betyder att även om man inte parar på den mest optimala dagen kan tiken fortfarande bli dräktig, säger Catharina.

Normal fruktsamhet anser Catharina borde ligga på mellan 85 och 90 procent och kullstorleken på 1 och 15 valpar.

När ska tiken paras?

* Detta gäller under förutsättning att tiken löper likadant gång på gång.

Bäst att samla sperma från 2-5 år gammal hane

En hanhund är generellt fertil till ungefär tio års ålder men diverse sjukdomar, medicinering etc. kan påverka fertiliteten negativt.
– Prostataproblem kan till exempel börja vid sex års ålder och påverkar fruktsamheten. En frisk vuxen hanhund kan dock para runt tre gånger per vecka eller varannan dag utan att kvaliteten på spermierna försämras.

Om du vill lagra sperma bör du passa på att göra det när hanen är mellan två och fem år gammal.
– Från en äldre hane kan det på grund av dålig fertilitet vara så att sperman inte går att frysa trots att han fortfarande kan befrukta naturligt. En äldre hanhund som inte tidigare gått i avel kan det vara bra att tömma innan han ska para då spermiekvaliteten kan bli bättre av det, säger Catharina.

Hängning inte ett måste

Det är storleken på hanens testiklar som avgör hur mycket spermier han producerar.
– Vad det gäller när testiklarna kommer ned i pungen är min egen erfarenhet att om de inte är där vid 12 veckors ålder kommer de sällan ned. Kommer testiklarna ned runt ett års ålder är de oftast skadade. Det beror på att om spermieproduktionen startar när testikeln ligger uppe i bukens värme förstörs de.

När en hane parar en tik sker normalt tre ejakulat av vilket nummer två är det spermierika.
– Blir det en hängning gör den att spermierna pressas in i livmodern. Tiden för hängningen spelar ingen som helst roll men om man inte får till en kan det vara en fördel att hålla upp bakbenen på tiken i cirka tio minuter för att spermierna ska stanna kvar.

Fryst sperma kontra kyld

Catharina berättar att svenska hundar blir mer och mer efterfrågade utomlands vilket medför att hennes jobb innebär en hel del skickande av sperma åt ”andra hållet” vilket hon tycker är roligt.
– Om sperman väl tål att frysas klarar den sig i princip hur länge som helst, berättar hon.

Kyld sperma är mycket lättare att hantera men den har givetvis en begränsad hållbarhet. Det är viktigt med en jämn temperatur för bra hållbarhet och i en speciellt framtagen kylbox så håller den i 48 timmar. Med en ”vettig” transportfirma går det att skicka kyld sperma både inom Europa och till USA även om det såklart kräver lite planering.
– I Sverige utför vi enbart vaginal inseminering och då är chansen för dräktighet större med kyld sperma men om man lägger den direkt i livmodern som i till exempel USA går det lika bra med fryst, avslutar Catharina.

Eklampsi - mjölkkramp

Mjölkkramp kallas på veterinärspråk för eklampsi. Detta är ett livshotande tillstånd hos tiken! Det är bråttom att få tiken till veterinär.

Det är vanligast på små eller mellanstora raser. Det vanligaste är att det kommer när tiken lämnar som mest mjölk till sina valpar, alltså 3 - 5 veckan av digivningen. Det kan dock komma både tidigare och senare. Även under dräktigheten, då framför allt mitten till slutet på dräktigheten.

Det är vanligt för tikar att få mjölkkramp tidigt under digivningsperioden ifall man inte får igång hennes ätande fort och kvickt efter valpningen.

Det är vanligt för tikar som får mjölkkramp sent under digivningsperioden att uppfödarna helt enkelt inte vant av valparna tidigt nog och inte ser till att valparna äter duktigt av den fasta födan.

Orsaken är en akut kalkbrist i blodet som oftast uppkommer p g a att tiken inte tar upp kalk tillräckligt bra. Detta kalkupptag kan rubbas om uppfödarna envisas med att tillföra extra mycket kalk till tiken, speciellt under dräktigheten.

Tiken får kramp, tiken blir stel och vill inte äta och dricka normalt, hon skakar, hon kan släpa med fötterna när hon går, sedan börjar hon bli ointresserad av sina valpar, hon kan drägla, flämta och till och med gnälla. Så får hon starkt förhöjd feber och blir ännu mer stel.

Förloppet kan ta några minuter till 12 timmar.

Tiken måste akut till veterinär för att ges kalk. För att underlätta för tiken ger man tiken flytande kalk eller bruskalk under transport till veterinären så det finns chans att den överlever transporten. Man kan också ha lite druvsocker till hands till tiken.

Det är ovanligare, men tikar som är dräktiga eller ger di kan också få en tillfällig, eller utveckla en permanent, diabetes. Symtomen på mjölkkramp och diabetes kan vara väldigt lika.

Det är oerhört viktigt efter detta att man INTE låter valparna dia på tiken, åtminstone inte första dygnet. Sedan ska man också tillsätta kalk till tiken som man långsamt trappar av med.

Är valparna 3 - 5 veckor eller uppåt kan man helt ta bort di-mjölken och föda upp valparna på fast föda.

Är valparna mindre så får man hjälpa till att ge dem extra mjölkersättning, och efter det lägga dem till tiken så de inte diar så mycket på henne. Man kan successivt låta tiken ta över men tillse att hon inte får återfall.

Får hon återfall så måste man konstuppföda valparna eller prova att skaffa amma åt dem.

Tikar som får dessa problem upprepade gånger utan synlig anledning bör man inte avla på mera. Det kan vara ärftligt.

Men det finns ett till problem som är ganska utbrett. Detta är att uppfödaren tillsätter kalk under dräktighet och därmed förstör tikens chans till ett normalt kalkupptag.

Uppfödare med dessa problem brukar få bukt med dem om de går över på ett bra foder och slutar ge extra kalk till fodret!

De hundar som har fått extra kalk kan dock ha blivit fördärvade för evigt när det gäller att ta upp kalk.

Mjölkkrampen yttrar sig som att tiken ofta vill inte äta, kanske får svårt att dricka, blir stel, får svårt att gå, kanske inte kan lyfta på benen ordentligt utan drar klorna eller hela tassen i golvet ifall den försöker gå, den kan bli vinglig p g a att den är så stel. När krampen pågår låser sig alla funktioner sedan går hunden i coma. Förloppet är oerhört snabbt.

Mjölkkrampen kommer ofta otroligt fort, man måste uppsöka veterinär akut! Det kan vara frågan om minuter. Har man bruskalk eller flytande kalk kan man försöka få i hunden det under transport till veterinär, på det viset kan man ha tur att hålla tiken vid liv en stund tills man kommer till veterinären.

Eklampsi är en form av kramper i hela eller delar av kroppen. Hunden kan ramla omkull, den rycker ofta i ben, nacke och mun. Vissa hundar sparkar med benen, vissa blir styva och stela i benen. Ju längre anfallet tar, ju stelare blir hunden.

Eklampsi uppstår för att det finns för lite kalk i blodet (fast det för övrigt kan finnas tillräckligt med kalk). Detta är tyvärr inte ovanligt att det beror på att man gett extra kalk till en dräktig tik, tikens naturliga förmåga att ta till sig kalken blir därmed förstörd.

Men det kan även komma utan att man manipulerat tikens kalkupptag.

Ett anfall kan pågå i sekunder till flera minuter. I ovanliga fall i timmar. Det går i regel oerhört fort.

Det man kan göra är att försöka få i hunden flytande kalk, bruskalk eller i brist på detta, vanlig kalk, gärna utblandat i vatten. Så ska man ta sig i ambulans fart till närmaste veterinär!

Detta tillstånd drabbar oftast tikar som ger di till valpar, vanligast då valparna är runt 4 - 5 veckors ålder, då valparna dricker som mest mjölk från sin mamma. Det kan dock drabba alla dräktiga eller digivande tikar 

Tikar i bra kondition som får upprepade eklampsi anfall bör tas ur avel. Deras barn bör också avhållas från avel då egenskapen också kan vara ärftlig

- problem öron - koprofagi - eklampsi.

Vad är det rent fysiskt som ändrats mest i vår hundhållning under senaste åren? På 70 - talet kom torrfodret i större omfattning här i Sverige. På 2000 - talet började nästan alla foder ha stora fett- och protein-mängder i sina foder. Från tidigare ca 20 - 30 % av fett / protein sammanlagt till numera ca 40 - 60 % fett / protein sammanlagt.

Från torrfodret bredde ut sig till ökningen av höga halter fett och protein så ökade inte öronproblem. På den tiden var det däremot vanligare med öronskabb än idag, men i övrigt så var det inte så stora problem allmänt på våra hundars öron. Att säga att hundar hade öronproblem förr var i stort sätt det samma som att säga att hunden hade öronskabb.

Under samma tid som fett och proteinmängden ökat lavinartat i våra torrfoder så har förekomsten av svamp i öronen ökat lavinartat, men också vanan att våra hundar äter avföring efter sig själv eller andra hundar. Att hundar har kunnat sluka andra djurslags avföring är inget nytt under himlen, det var en stor bidragande födoämne för våra hundar historiskt sett. Fortfarande är det en stor bidragade födoämne för hundar på vissa ställen i världen.

Är denna ökning av öronproblematik och skitätning en slump? Jag tror knappast det.

Det finns de som tror att ge hundar färsk kött diet kan motverka det.

Som exempel kan vi ta en 6 - årig hund som ätit mixad mat (människomat och "dyrt" torrfoder) i hela sitt liv och aldrig haft ett enda problem i öronen. Efter dryga halvåret med färsk - foder - dieten har han svamp i ett öra. En hund som äter mixad mat får i regel ner proteinhalten som torrfodret har, beroende på människans matvanor. I detta fall var det så. Som jag kan förstå så blir det någon slagt obalans när vi ger våra sällskapshundar mat med fett / protein i fodret som motsvarar en hund med ett extremt hårt arbete.

Samtidigt tror i stort sätt alla att om man ökar fett / protein så får man upp hundar i vikt! Många vill ha hundar lätt övergädda till övergödda, många gånger p g a att de vet att domare på hundutställningar föredrar det. Att få upp vissa hundar i vikt kan vara t ex att ge hunden mindre fett och protein!

Vi tar ett exempel igen: En hund som jag tog över hade haft ett hyfsat hull när han lämnade uppfödare som gav ett foder med aningens mer fett och protein (55 %) än vad nya ägaren (53 %) hade till sina hundar. Valpen hade gränsfall på hullet av vad valpen skulle ha enligt uppfödare och nya ägaren. P g a detta fortsatte nya ägaren med att ge 100 % av uppfödarens foder till valpen. Första tiden gick den ner i vikt. Varför? Enkelt, den utsattes för så många nya intryck att det gjorde av med mer energi och hunden hade så mycket nytt att se och höra och lukta så den inte hade ro att äta lika länge, en vanlig ekvation. Denna valp fick efter ca 3 veckor ett lägre hull och svamp i ett öra! När hunden sedan flyttade till mig fick den ett foder som något mer var som förr i tiden, i detta fall 29 % tillsammans på fett / protein delen (vissa av dessa fetter är dessutom vegetabiliska). Just det fodret visade det sig att hunden föredrog av de 6 serverade fodersorterna, helt klart var det de kulorna han älskade och då troligen behövde. Redan första veckan visade det sig att han stog still i vikt, alltså inte gick ner i vikt, och veckan därpå gick valpen upp i vikt, redan vecka tre i vårat hem var han tillbaka i samma hull som när han lämnade uppfödaren. På vecka tre var öronproblemet borta.

En annan hundvalp som jag tog över åt ett idag normalt foder (53 % fett och protein). Denna hund vräkte i sig enorma mängder skit. Efter att ha kommit till mig så föredrog även hon det "billiga" fodret, totalt 29 % fett + protein, varav viss mängd av fettet är vegetabiliskt. Denna hund slutade äta avföring bit för bit efter att ha sluppit enorma mängder fett och protein. Efter en månad åt hon inte avföring alls utan någon behandling på annat sätt än foderbyte, ett foderbyte som hon själv valt.

Jag funderar som så, att hundar som får "för mycket" fett och / eller protein späder ut det med avföring.

Jag tror också att vissa som äter avföring gör det för att få i sig mer fibrer.

Vissa tror jag saknar rätta mängder kalcium. Detta med kalcium är intressant då det dessutom ett problem som är starkt kopplat till för mycket fetter och proteiner, stora mängder proteiner "äter upp" kalcium, gör att hunden inte får i sig tillräckligt med kalk. Kroppens förmåga att tillgodogöra sig kalket minskar drastiskt vid stort protein intag. Därav också ökningen av eclampsi hos dräktiga och digivande tikar, vilket har ökat enligt min ringa erfarenhet av många olika raser och modeller av hund.

Varför denna mängd fett och protein? Det senaste är att det tjatas enormt om att hunden är köttätare, är den det? Efter årtusenden av att levt på rester, och ingen ska inbilla mig att de flesta hundägare förr gav hunden mest kött! Kött var säkert en rejäl giva till draghundar i arktiskt t ex, men i resten av världen? Knappast. Folk var i allmänhet fattiga och hundar levde på rester, potatisskal t ex, om hundägarna hade råd att skala potatisen. Knappast att de gav upp dyrt kött. Skulle vara intressant att veta om dessa öronproblem idag är vanliga på draghundsraser? På senare år har jag inte kontakt med någon inom draghundsfolket, så kanske någon kan ge mig svar på det? Skulle inte förvåna mig om de har extra stor motståndskraft mot öronsvamp då de genom årtusenden har fått mer fetter och proteiner än andra raser, skulle gärna vilja veta om de polara spetshundarna är mer härdiga mot öronsvamp och andra sorters mer eller mindre kroniska öronproblem.

Många tror dessutom att större mängder proteiner och fetter får hundar att gå upp i vikt. Tänk på attkins för människor, så förstår ni snabbt att detta samband är inte alltid sant. Jag har matat upp åtskilligt med hundar genom att ge dem foder med mindre mängd protein och fett.

När man har jobbat hårt med att hunden ska äta lite, skita lite, så har man ökat proteinmängden som det denna ekvation, så börjar hunden äta avföring och då motverkar detta "äta lite / skita lite" så i alla fall inte någon nytta. Visst låter det som en lättnad att slippa bära hem så stora mängder mat och bara bort så stora mängder avföring, men har man hund får man nog bekväma sig att ge hunden mat och ta bort skit, även om det är i normal mängd för hundens storlek.

När man ger hundar annanas när de äter avföring så brukar det näst intill jämt sluta äta avföring. Vad är det för skillnad då? Man kan också ge banan eller morötter, eller hårt bröd. Allt innehåller ett minimum av fett och protein och en stor mängd fibrer. Dessutom får den totala mängden fett och protein på detta vis en minskning per dag, speciellt på små hundar då man av någon orsak har en tendens att ge dem större tillägg per totalt foderintag än till större hundar. När det gäller koprofagi så har det ibland också ett psykiskt problem när hunden fått äta avföring en längre tid, läs mer om koprofagi.

Utom fodret kan jag inte se att det är så mycket rent fysiskt som ändrats för hundarna rent allmänt i samhället som kan påverka deras fysiologi. Hundar kanske är mer vaccinerade än förr, verkar som flera är noggrannare med vaccineringar idag. Men i så fall borde hundar som importeras som är så otroligt mycket vaccinerade ha större skillnader med öronproblem, inte något som jag sett och i så fall borde ha sett då jag har så många importerade hundar. Vaccineringssorter och sammansättningar har ändrats genom åren flera gånger, det finns flera olikheter där än förr, så detta verkar inte alls vara en orsak som hör samma med öronproblematiken som stadigt har ökat under senare år.

Psykiskt, framför allt hur vi håller hund, har ändrats väldigt mycket under senare år, men jag har svårt att tro att det påverkar öronsvamp och koprofagi så väldigt mycket.

Kommentarer